Parklek och monsunregn

Att ha en trevlig dag i parken är lätt i Australien. Det finns nämligen många trevliga parker att ha trevligt i. Den vi dagen till ära skulle besöka hade strand, kommunala grillbord, tvåhundraåriga träd att finna skugga inunder, lekplats med solskydd och en bra kaffebar till de vuxna. Perfekt. Trotts att förutsättningarna inte kan bli bättre lyckas familjen ändå hitta något som kan grusa maskineriet. För visst är det underligt. Hittar man en plats i skuggan fryser någon så pass (i den 28-gradiga värmen) att man måste flytta filtar, hinkar och div. obegriplig packning ut i solen. Då behövs en solhatt, men inte just den vi har med oss - det skall vara den blommiga! Nu är någon kissnödig, den andra har fått en sticka i foten. Glass kanske får upp humöret! Nej den som är överstruken är den enda de inte har, kan du inte ta någon annan? Alex har sand på foten (ett konstaterande som av tonläget att döma är något katastrofalt)! Jaha! Det är lite så när man är på stranden. Det gick över. Att bada är kul. Speciellt när det är 25 grader i vattnet. Om det inte är så att det plötsligt är så väldigt mycket ålar i vattnet (enligt Leah). Alex vill plötsligt bada. Hans metod är att med myrsteg sakta gå ut i vattnet och skydda sig mot eventuella vattendroppar som kan komma farande från andra badande. Myrstegen tas enligt taktiken ett steg fram och två steg tillbaka. Jag sneglar upp emot de andra vuxna i gruppen som glatt diskuterar uppe på filtarna i parken. sneglar också på mitt kaffe som sakta kallnar. Efter ett 20 minutersbad som resulterade i ett klassiskt dambad (där halsen förlängs en decimeter för att hålla frisyren intakt) är vi påväg upp. Då vill Leah bada, ålarna är borta. Plötsligt dyker regnmål upp på himlen så badet går undan. Prylar rafsas ner i kassar och väskor. Eftersom vi är 10 personer med en bil får Jonas och jag gå hem vilket tjejerna gjorde till parken. Skillnaden var väll att vi råkade ut för ett tropiskt monsunregn. Förutom att vi blev genomblöta gjorde det inget. Det är varmt och det var en promenad under en timme. Angående det lilla grus som ideligen skall strös ut tror jag det handlar om barnens sätt att kolla var gränsen går, plus att de reagerar på det som händer just nu utan att tänka på konsekvenserna. En intressant iakttagelse är när barnen frågar efter en glass och man svarar ja. Ett tack eller glädjetjut skulle vara en naturlig reaktion. Allt som oftast blir det istället - Kan vi få två? Nej brukar jag svara, och tänka att det får ni vänta med tills ni är vuxna och har barn. När de sover kan ni sedan ta hur mycket glass ni vill.

/J