1/1 Arachnophobia

Får jag presentera en kille jag träffade efter middagen i busken bakom poolen. Lennart heter han och bilden kanske inte gör honom rättvisa men han är lätt 8-10 cm. Mellan ögonen. Inte konstigt att det kryper lite i nacken när man går och lägger sig… 

31/12 Gott nytt år!

Sent på kvällen igår kom vi fram till Sydney igen och kånkade in två sovande barn och vårt bagage (som verkar föröka sig genom delning. Jösses vad många väskor vi har nu) på Brisbane Street igen. Jonas pappa och fru har anslutit och det beslutades att männen skulle hänga på låset till den lokala fiskaffären kl 6:00 näsa dag för att försäkra sig om att vi fick tag på skaldjur till nyårsmiddagen. Skönt att evolutionen går framåt. För några tusen år sedan skulle männen klubba mammut för att ge familjen mat. Idag ska de stå i kö för att köpa tigerräkor och tonfisk. Tungt ansvar. De visade sig dock att ryktet om nyårshysterin var lätt överdrivet. Herrarna var i princip före fiskförsäljarna på plats och de undrade lite försynt hur de hade kommit in i byggnaden så tidigt? Det resulterade i alla fall i en helt fantastiskt skaldjursmiddag med allt från calamares, grillade jätteräkor, Thailändska fiskkakor (lovar, väldigt mycket godare än det låter) och halstrad tonfisk. Efter middagen tog vi oss ner till stranden för att se fyrverkeriet i Manly. Fantastiskt mysigt! Fick dock lite perspektiv när vi sedan kom hem och fick se fyrverkeriet inne i Sydney på TV. Helt galet! Hela Harbour Bridge och hela hamnen exploderade. Vi hade tänkt att åka in för att titta men ångrade oss med tanke på alla trötta barn. Rätt beslut men oj vilken smäll. Ett riktigt gott nytt år önskar vi er allihop hemma! 2010 känns redan som ett fint år.

26-30/12 Utan mobil och bredband i 5 dagar försmäktar jag på denna ö…

...eller vad var det nu Pippi sa J. Vi har tagit oss ut till Heron Island som ligger dryga 7 mil rakt ut i havet på Barriärrevet. Här finns havssköldpaddor, hajar (som ibland tuggar på turisternas armar, kommer ni ihåg?) rockor och en väldig massa fåglar. Tycker man Hitchkocks Fåglarna var läskig skulle man inte trivas här. Det är häckningstid och det är fåglar överallt. Hatt är ett tips om man inte vill riskera att bli bombad. Det finns bara en resort här och allt är väldigt tillrättalagt och fint. Det är lite med blandade känslor som vi har ägnat de senaste dagarna åt att snorkla och tittat på de fantastiska havssköldpaddorna som i skymningen släpar sig upp på land för att lägga ägg. Man kan inte komma ifrån att det känns som om vi inte borde vara där, som om vi gör intrång och stör. Det beror säkert på att vi helt enkelt inte borde vara där eftersom vi gör intrång och stör. Men att någon tjänar alldeles för mycket pengar på att smälla upp en Green Spa Resort på den lilla korallön och ta bra betalt för att visa upp sköldpaddorna i deras hemmiljö. Självklart är vi själva en del av problemet men jag har ändå en oskön känsla i magen...

Annars så rullar dagarna på här utan större problem. Vi har inte dykt ännu men man ser mycket bara man snorklar. Alex och Leah föredrar som vanligt poolen.

 

Sista dagen gick vi upp kl 6 och gick ett varv runt ön för att se sköldpaddorna en sista gång i aktion. Det är rätt spektakulärt även för en 4-åring att se en utrotningshotad Loggardhead komma upp ur det turkosa havet och börja gräva sin grop. I ungefär 5 min. Sedan har man ju liksom sett den. Och den såg ju likadan ut som den förra. Så det blev en rätt kort sejour i naturen innan det började lekas rymdskepp och vi fick lyfta bort de små huliganerna. Heron har varit härligt! Lugnt och skönt med alldeles för mycket mat och alldeles för lite media (ingen TV, webb, telefon eller ens dagstidning). Vi kom ganska snabbt in i lunken och dagarna har bara rullat på. Plötsligt var det dags att kliva på katamaranen in till civilisationen igen, rustade med sjösjukepiller (tack för tipset Karlins!). Barnen sov som stenar och är vid det här laget ganska vana vid flygproceduren. Leah var till och med lite upprörd över att Gladstones minimala flygplats inte hade någon säkerhetskontroll. Så här skulle det verkligen inte gå till! Tänk om någon tänkte ta med sig en bomb eller motorsåg ombord va? Från planet såg vi en rejäl bushfire som härjade inåt landet. Man förstår att det inte är så lätt att släcka dem när det är 35 grader och blåser konstant. Det är ständigt på nyheterna om familjer som förlorat sina hus i bränder och att de måste bygga upp dem igen. På samma plats förstås, i samma brandkänsliga område. Och så stryker det med nästa år igen. Men vem vet, kanske hade man gjort likadant själv. Nu är vi i alla fall på väg till Sydney igen för att fira nyår med familjen Borglins. Känns som att komma hem. Livet är så härligt hos familjen B att vi vill ansöka om att få bli adopterade. Lovely J!

23-25/12 Är det inte du och pappa som köper julklapparna och inte tomten?

Dagen innan julafton flämtade vi på stranden och sedan ägnade vi eftermiddagen åt att handla julmat på det lokala shoppingcentret. Det känns som vi är i USA rätt ofta. Samma midjemått på medelsvensson och samma känsla i shoppingcenret. Alla kör bil här. Stor bil! SUV:arna står som packade sillar på parkeringen. Och så är reklamen rent usel (”Grymt sumpig” skulle Leah säga). Omöjligt att se en film på TV som är en reklamkanal för alla avbrott med reklamfilmer som det borde vara straffbart att visa. TV4, kom tillbaka – allt är förlåtet! Hem kom vi i alla fall med ingredienser till vårt julbord och lite improviserade julklappar.

Julafton började med skyfall. I 5 min. Sedan blev det fint och det blev julfrukost på balkongen. För att lätta lite på trycket fick barnen öppna var sitt paket. Var sitt set med pärlplattor som pedagogiska-pappa köpt in för att de skulle ha något att pyssla med. Betyg=0. Kompenserades av var sitt gosedjur av australiensiska djur från pedagogiska-mamma. Betyg=5. Leahs krokodil ville genast äta upp Alex känguru, fullt krig som följd. Trots att det inte blev någon julstämning så blev det ändå en mysig julafton. Johan gjorde hemrullade köttbullar med potatismos till lunch och sedan blev det scampiägg (löjrom hade man inte hört talas om…), lax, skaldjur och bubbel. Just idag saknade vi nog Sverige och alla er goa där hemma. 

Många julkramar från oss här nere, ha en riktigt härlig jul!

Bildbrist och teknisk analfabetism

Känner behov av en offentlig avbön. Har fått kritik från alla möjliga håll om att det saknas bilder. Blogg utan bilder=värdelös. Saken är den är att hälften av vår rätt omfattande packning består av teknik i olika fomer. datorer, i-pods, portabla högtalare, vattentäta filmkareror etc. Plus en alldeles utmärkt digitalkamera som jag i min enfald tänkte att man kunde överföra bilder till datorn med. Men, nej, just det gick inte till Mac eftersom det var en alldeles speciell sladd eller kort eller vad det nu var. Alltså funkar bara ev. stillbilder tagna med filmkameran. Den vattentäta. Därav alla poolbilder. Så kan det gå, ska försöka ta lite roligare bilder vad det lider. Med filmkameran.

/M   

21/12 Leah knäcker simkoden!

Idag hände det bara. Leah har inte varit överdrivet intresserad av att simma men nu helt plötsligt så klickade det bara. På en dag har hon lärt sig att dyka, simma under vattnet, simma över vattnet, sitta på botten, hoppa bomben på det djupa etc, etc. Man fick lyfta henne ur poolen framåt eftermiddagen då vi blev upphämtade av en gammal kollega, Björn Rietz för en middag hemma hos dem. Härlig middag blev det i deras überstajlade hus på andra sidan Noosa. Leah fortsatte simma och vi fick prata lite tills Alex bröt ihop och vi fick packa ihop två dödströtta barn i bilen och rulla hemåt. Galet ändå att man är på andra sidan jorden och träffar kompisar som hemma. Världen är liten trots allt J

Dagen efter är det dan före dan före dopparedan och hade vi varit hemma hade paniken varit total – och vi hade suttit på jobbet med en lång lista av saker som vi ska hinna köpa och fixa. Nu sitter vi långt ifrån jobbet men har inte fixat ett dugg ändå- Men det var liksom en del av paketet. Hoppas vi har lyckas skruva ner förväntningarna på årets jul hos barnen. T ex är alla tomtemössa slut i hela Noosa. Ingen idé att gå ut och köpa tidningen då… Vi var nere på Little Cove beach som jag alldeles perfekt snäll för barnfamiljer och Leah trotsade vågorna för att testa om de funkade att simma i havet också. Det gjorde det! Efter lunch blev Johan upphämtad av killarna Rietz för djuphavsfiske under eftermiddagen. Vi andra försökte vara duktiga och göra lite skoluppgifter innan det var dags för poolen igen. Johan kom hem på kvällen, dock utan den utlovade enorma fisken. Jag är djupt förvånad ;-). Blev pasta till middag istället framför Indiana Jones. Imorgon blir det en tur till shoppingmallet för att se om vi kan hitta lite julisar. Just nu rusar tiden, känns det som tiden rusar, känns som vi just kom och så är det julafton i övermorgon och sedan är det dags att packa väskorna igen. Känns inte helt klockrent att åka ut till Heron Island just idag, på nyheterna igår kväll såg vi att det skett en hajattack utanför Heron Island. Det var dock inte så farligt, ingen dog utan hajen ”tuggade bara lite” på killens arm (såg ut att ligga i gipsvagga). Får kanske omvärdera den planerade dykningen… (ingen fara mamma J).

Gonatt!

20-21/12 Ensam vid Devils Gate och 1000-kilos krokodiler

Vi vaknar tidigt här i Noosa. Bl a för att luftkonditioneringen som känns så skön på kvällen, gör att jag vaknar och hackar tänder kl 6.30. Måste lära mig justera den…

Igår fick jag i alla fall ett morgonryck att försöka mig på en morgonjogg. Vi bor precis där nationalparken på udden av Noosa tar vid och det finns fina stigar runt hela. Jag var långt ifrån ensam med tidiga vanor, det var fullt med morgonsurfare ute (märkligt nog är förvånande många av dem män i 50+ åldern som alla ser ut som välmående fd reklambyrå VD’s. Vilket antagligen är precis vad de är.) Det var också en och annan joggare som precis som jag tog oss längst den branta kusten ända längst ut där en dramatisk klyfta skickade vågorna i kaskader upp i luften. Tydligen dörren hem till djävulen. Mysigt. Men även tidigt på morgonon är det varmt som en bakugn och jag hade inte som med mig vatten som rutinerade locals. (Kanske också för att jag är i risig form;-). Blev till att knalla hem och bada på vägen för att svalka sig. Alldeles underbart!

Idag har vi varit på Australia Zoo. En djurpark som grundandes av nationalikonen Steve Irving, krokodiljägaren, och hans familj. Steve var en sällsynt energisk man som gjorde en karriär av att ta sig an farliga djur och rädda dem från att oförstående människor ville knacka ihjäl dem. Ungefär en Mange Olsson med för korta kakhishorts och bred Aussidialekt. Speciellt saltvattenskrokodiler var han inne på.  När man ser bestarna på nära håll har man lite svårt att förstå hans oförställda kärlek. Men de är mäktiga. Tyvärr dog Steve när han kramade en stingrocka på barriärrevet, något som Leah och Alex hade svårt att smälta och som jag fick berätta om, om och om igen. Speciellt Alex har svårt att förstå det där med att någon kan dö. Som hans idol Michel Jackson. Enligt honom finns det tre Michael Jackson och bara en är död. Det har Nils sagt. Hmm…

Djurparken var väldigt fin och vi fick mata kängurus, elefanter och klappa koalor. Mitt i kom en riktig åskskur och vräkte ner Sveriges årsnederbörd på en kvart. Tillbaka till lägenheten och ännu en skön dag i Noosa.

/M   

 

18/12 Taxichaffisen blir fembarnsfar på väg till flyplatsen

Toktidig morgon för att hinna med flyget. Sedan verkar vi ha någon grej med Sydneys taxichaufförer men samtidigt som vi rullar ut från Brisbane Street så ringer chaufförens telefon. Det är hans höggravida fru som har fått värkar. Femte barnet så risken är ju att det går rätt fort… Vi tyckte han skulle droppa oss och rusa hem men han menade att flygplatsen låg på vägen för honom. Istället lyckades han beställa en ambulans och hålla kontakt med sin fru som i ilfart till sjukhuset. Det lät som om det inte var långt kvar genom telefonen – hoppas Ali hann i tid och lycka till som 5-barnsfar! Vi hann  i alla fall i tid till flyget som var en timme försenat. Ytterligare en timme senare klev vi av i tropisk värme och gassande sol på The Sunshine Coast. Hyrbilen (jo, vi hade lyckats att boka bara en bil, det tar sig) var stor och skön och snart var vi framme i Noosa/Little Cove. En liten lägenhet med utsikt över poolen där vi ska fira jul så småningom. Leah tycket det är evigheter kvar till jul och undrar hur man bäst får tiden att gå snabbare. Vi kom överens om att det bästa sättet är att ha superkul, då går ju tiden supersnabbt. Vi får försöka med det. Själv har jag inte lika bråttom. Stränderna är fantastiska, solen skiner, maten härlig. Jag har verkligen ingen brådska någonstans…   

14-17/12 Sandsurfing och hjärnsläpp

Veckan i Sydney bara försvann i ett skönt töcken. Det känns som om hela familjen blivit adopterad in i familjen Borglins vardag. Och den vardagen är inte pjåkig alls…Vi tillbringade en stånkhet dag på Shelly Beach i Manly där Leah till sin lycka hittade ”universums största snigel” i vattnet. Vi tillbringade en heldag i Sydney och började med att ta direktfärjan in till Operahuset. Världen är liten, de första vi sprang ihop med råkade vara två som satt bredvid oss på planet hit… Vi klarade av Museum of Australia (Häftiga dinosaurier, läskiga spindlar och alt där emellan) Botaniska trädgården och så lite snabb sightseeing. Mina shoppingplaner gick förstås år skogen. En 4 och 6 åring går alltid i skift när man är i stora städer. De blir omväxlande törstiga och kissnödiga, oavbrutet tills det liksom inte är någon idé att gå in i en affär till. Lika bra det. Vi tog färjan hem i solskenet och landade i poolen hos Borglins igen. Sista dagen åkte vi allihop (utom Jonas) till Palm Beach där ”the rich and undeserving” bor för att åka boogieboard nerför en enorm sanddyna. Varmt som i en bakugn men härligt! Speciellt om man är barn och fick sitta på medans tappra föräldrar stånkade i solgasset. När vi hade sand klibbandes överallt tog vi oss ner till stranden och badade i vågorna. Dvs inte barnen Rudolphie som tycke det verkade livsfarligt och valde havsvattenpoolen. Fredag morgon var det dags att ta planet upp till Noosa. Märkligt nog hittade jag två bokningar när jag skulle kolla flygtiden. För säkerhets skull hade Johan köpt dubbel uppsättning flygbiljetter för hela familjen, med olika flygbolag och på olika tider. Som inte gick att boka av. ”Sorry mam’, these tickets are not possible to cancel.” Helt perfekt J Men så är det när man är ute och reser. Gungor och karuseller.

Märy

 

12-13/12 I Hillarys fotspår

 På väg tillbaka åkte vi upp till Edmund Hillarys Alpine Center som ligger vid foen av Mount Cook, det högsta berget på ca 3800 m . Där ligger också ett av Nya Zeelands mest speciella hotell, Heremitage. En fantastiskt fin anläggning med utsikt över det mäktiga berget och med en utställning med filmer och en massa bilder från Everest-expeditioner och andra spektakulära berg. Vi fick känna på att vi plötsligt befann oss en bit upp i bergen, det blåste plötsligt hårt och duggregnade iskallt. Var tog den sköna sommaren vägen? Men otroligt intressant om man som jag är lite freak för att bestiga de stora bergen. Dvs om man slipper förfrysa tårna själv. Det börjar dra ihop sig till hemfärd från Nya Zeeland och sista eftermiddagen försökte vi bara ta oss så nära Christchurch som möjligt eftersom planet hem gick söndag.

Sista dagen körde vi sista lilla biten in till Christchurch och hann med et besök på deras Antarctic center innan vi lämnade in bilarna. Deras imponerande ”stormrum” där man kunde gå in i vinterjackor för att få känna på hur en antarktisk storm känns föll dock lite platt hos oss luttrade svenskar. Deras storm med -8 och några futtiga sekundmeter kändes som en vanlig måndag i januari vid busshållplatsen. Barnen tittade på varandra och frågade om de fick fortsätta åka iskana istället för att ”hålla i sig för stormen”. Jovisst. Alex tycke dock hela stormprylen var helt onödig och klev helt enkelt ut.

Det har varit några späckade dagar men vi har fått se väldigt mycket och trots höga förväntningar så infriades alla med råge. Nya Zeeland var helt fantastiskt och 8-9 dagar var förstås alldeles för kort. Men om man hinner se allt finns det ju ingen anledning att komma tillbaka. Nya Zeeland, 10 poäng….

   

11/12 Mamma, jag är räääädd!

…ropade Alex hela tiden medans han krampaktigt höll i sig i stången på Jetbåten som vi körde uppför floden Shootover. Fort gick det, och vår förare Murray gav macho en helt ny innebörd när han körde båten i 70 knyck millimeter från klipporna i kanjonen. För att lugna honom (Alex alltså) ville han att jag skulle sjunga ”Moln på marken” med Webstrarna i hans öra under hela åkturen. Han har lite speciell musiksmak

min son. Men efter att ha kommit iland helskinnad och fåt bort krampen i fingrarna så tyckte till och med han att det var kul. Alvin (8) bestämde direkt att det här var hans grej, ha ska definitivt bli jetbåtförare när han blir stor! Tillbaka i Queenstown tog vi gondolen upp till bergstoppen ovanför och åt lunch med en hänförande utsikt över staden. På toppen fanns också en kälkbana som vi förstås var tvungna att testa. Flera gånger. På väg från Queenstown var vi tvungna att uppsöka en bilverkstad för att äntligen få rätsida på vår kärvande växellåda som varit opålitlig ända sedan vi startade resan. Perfekt. Två rastlösa barn i en bilverkstad. Tur att det bara tog en timme innan vi kunde fortsätta genom vindistriktet mot kvällens stop i Omarama.

Gonatt!

/M  

10/12 Snöbollskrig på väg till Milford Sound

I strålande solsken lämnade vi (med en suck av lättnad) det i dagsljus strålande vackra vägslutet vid forsen och satte kurs upp i bergen mot Milford Sound. På vägen stannade vi för att klättra omkring lite i de snöfält som fortfarande var kvar uppe i bergen. Speciellt uppskattat av de yngre i sällskapet, fantastiskt kul att kunna åka kana mitt i sommaren (läs dyngsura men glada 5 min senare). Någon timme senare efter andlöst vackra serpentinvägar kantade av vattenfall var vi framme i Milford Sound. Där tog vi en båt ut i den fantastiskt vackra fjorden för att titta på sälar och vattenfall. Succéen var att dra på regnställ och stå i fören när båren åkte in i vattenfallen. Iskallt smältvatten. Ganska mycket iskallt smältvatten. Speciellt Wilma och Leah var lyckliga som få och väldigt blöta när vi kom iland. Vi tog säkert 100 bilder av helt fantastiska berg som var som tagna ur Sagan Om Ringen (vilket de faktiskt är). Trots att man insåg att det nog är helt omöjligt att fånga på bild. Delete, delete, delete… Framåt eftermiddagen packade vi in oss i bilarna igen och åkte tillbaka till Queenstown.

Åter till civilisationen!

/M

9/12 Styckmördare i ödemarken?

Nästa dag bestämde vi oss för att åka ut till Milford Sound – en spektakulär och avlägset belägen djup fjord på västsidan. Det var dock en lång bilfärd genom ingenmansland och vi fick ett tips om att övernatta på ett fantastiskt ställe, mitt i regnskogen bredvid en enormt vattenfall. Platsen låg vid grusvägens slut efter ca 2 mil rakt in skogen. Vi parkerade på en liten vändplan vid en hängbro över den forsande floden. Efter en brant promenad till utsiktspunkten över vattenfallet lagade vi middag och mörkret föll över våra, väldigt ensamma, husbilar. De ska erkännas att det inte kändes speciellt tryggt den natten. Speciellt med tanke på att alla skyltar som vi såg de sista milen hette saker som Dead Mans Creek, Grave Trail, DeadHorse Creek etc. På bron stod varningsskyltar om att floden helkopterbombades med CynidKalium, men inte riktigt vad man hoppades ha ihjäl med giftet… Det är sällan man är så komplett ensam som vi var den natten. Ända tills en pickup kom körande kl 2 i bäckmörkret och kör ner till flodrampen för att komma tillbaka 15 min senare och köra tillbaka. Det kan man fundera på vad man har för sig mitt i natten på en sådan plats. Men jag gick faktiskt inte ut och frågade…

8/12…Queenstown!

Nya Zeelands välmående actionsportmecca på västkusten. Fullt med olika leksaker för mer eller mindra vuxna vuxna, restauranger och självklart (som allt på Nya Zeeland) enormt vackert läge vid vattnet med snötäckta berg omkring oss. Som ett Åre på steroider, allt är snäppet större men samma stämning. Vi åt en härlig lång middag i kvällssolen nere i hamnen medans barnen ritade 100 dinosaurier och tävlade om att springa runt torget. På vägen ner till stan stannade vi och åt lunch på den anrika födelseplatsen för bunjyjump, en bro där en viss A.J. Hacket, i total brist på spänning i tillvaron, bestämde sig för att testa hur det skulle vara att hoppa med huvudet före och en gummisnodd knuten runt benen, 100 m ner mot en vilt forsande flod. Kan låta som en knäpp idé men A.J. skrattar hela vägen till banken idag. Det gjorde inte alla dem som testade bunjyjump när vi var där. Skrattade alltså…

7/12 Heta källor och campingterror

Strålande sol och vi kom fram till Lake Tekapu på förmiddagen. Insjöarna högt upp mot bergen är knallturkosa och lite ”mjölkiga” och ser ut som kitchigt retuscherade vykort. Fast på riktigt. Fantastiskt vackert, men kallt, eftersom det är smältvatten är det ca 8 grader… Som tur är låg det ett lite Spa med varma källor bredvid så vi kunde ändå gassa i solen och bada i riktigt varmt vatten. Vi var helt ensamma i de tre poolerna (även om våra fyra barn av någon anledning fyllde stället ganska bra..) ända tills en busslast med stadiga äldre damer på julresa dök upp. Härlig självdistans när man kliver i poolen iklädd glittriga renhorn på huvudet,  blinkande tomteluvor etc. (Behöver jag säga att det är absolut noll julstämning här nere? Går inte att uppbåda någon lust att tända ljus och sjunga julsånger när det är sommarvarmt och folk har flip-flops. Det är emot naturlagarna.)

Dags att åka vidare för att åka upp till observatoriet med en strålande utsikt över dalen. Vilket barnen struntade blankt i utan ägnade sig åt glass istället.

Nästa anhalt blev av misstag campingen-som-gud-glömde nere vid en sjö inte långt från majestätiska Mount Cook. Vi hade hittat en perfekt plats men var artiga nog att fråga om lov vilket gjorde att vi vänligt men bestämt blev hänvisade till en camping bredvid (kan ha haft någonting att göra med att det vara mitt på en roddarstadion). Campingen var precis så illa man kan vänta sig av en campingplats i Nya Zeelands inland, komplett med halvalkoholiserad föreståndare. Vi tackade för studiebesöket och åkte vidare mot…

 

5-6/12 Down Under lite mer till höger – Nya Zeeland 

Vi hämtade ut våra campervans på flygplatsen i Christchurch, Nya Zeelands sydö igår em efter lite strapatser. I-lands strapatser men ändå. Taxin som var beställd för at plocka upp oss i Manly och ta oss till flygplatsen dök aldrig upp och växeln fick till slut skicka en ny efter en halvtimme, eftersom dom inte lyckades få tag på chauffören. De berodde troligen på att han smällt i en rejäl trafikolycka i kvarteret innan vårt, vi passerade en ordentligt tillknycklad taxi från samma bolag på vägen ut. Får en att fundera lite på vad som hade hänt om det hade skett 10 min senare istället…

Vi hann i alla fall med planet för 8 dagar med fam Borglin på Nya Zeeland i varsin husbil. Kan inte bli annat än succée. På minuskontot ligger dock att köra ett stort as till husbil på fel sida vägen på jodens smalaste serpentinvägar med stup nedanför. Tur att man är gift ;-) Vi kom i alla fall till världens mysigaste frankofilstad, Akaroa, längst ut på östkusten på kvällen efter att ha åkt genom ett helt osannolikt vacker och dramatiskt landskap. Det blev en finpizza på stans enda öppna restaurang som middag och några möten men fantastiskt trevliga locals. Idag har vi ägnat åt en båttur ut i den mäktiga fjorden för att titta på sälar, pingviner (mycket liten) och Hectordelfiner (såg bl a en mamma och kalv). Leah var helt övertänd och gick på högsta växeln hela resan. Alex sov som en klubbad säl på en bänk i lä, hela resan. Mäktigast var dock ett åka längst med de enorma klippväggen med eroderade grottor i ut mot De Stora Havet. Antarktis nästa!

Efter en sen lunch packade vi in oss och tog sikte på sjöarna mitt på ön med varma källor…

Marie

4/12 Det sköna livet med Borglins 

Livet i Sydney är inte dumt. Alls. Mellan 25-30 grader. Härlig pool och divaner i skuggan på terrassen. Började med en jogging i morse ner till Manly beach och tittade på morgonsurfarna. Jag var där strax efter 6 eftersom kroppen är helt bakvänd fortfarande och man vaknar pigg som en mört vid femtiden. Jogging ja, det började ju med det men efter att jag sprungit vilse uppe på North Head bland alla fina hus innan jag till slut lyckades ta mig ner på beachen. Då blev det mer powerwalk. För att sedan bli bara walk när man kom till den sisa tokbranta backen upp till Cilla och Jonas. Idag var vi på Toronga Zoo där girafferna har en nästan löjligt vacker utsikt över Operahuset och Harbour Bridge. Otroligt fint! Imorgon ska vi ta oss över till Nya Zeeland…

/M 

1/12 Dags att åka. 

Taxin tar upp hela Rudolphieklanen med massor av packning, förhoppningar och viss rädsla inför den långa flygturen. Rädsla mest för att det känns som en väldig utmaning att spänna fast två små barn i en stol i 24 timmar. Incheckningen på Arlanda var ovanligt trixig och tog sin tid. Väl inne i taxfreeområdet blev det till att småspringa till gaten och boarda med detsamma. Där rök pappas taxfree-snus. Vilken tur att det var beställt snus till slutdestinationen. Boeingen av modell 747 skulle i en första etapp ta oss till Bankok. Planet hade några år på nacken och vi fick höja rösten ordentligt bara för att överrösta vibrationer och motorvrål. Personalen var av den vänliga men bestämda sorten vilket innebar att det handlade mer om ordergivning än service. Lite likt Susanne Reuter i Yrrol. Ordning och reda –

”Får man en öl till?”

”REDAN??”

Resan gick dock smärtfritt trots att filmen syntes 22 meter bort på en urfrätt skärm från 70-talet. Batteriet i Maries dator tog slut efter 93% av barnens film. Alex kissade på sina byxor. Vi satt näst längst bak med en kräkande familj från mellanöstern bakom oss. Samt att köket inte serverade köttbullar och makaroner. Någon timmes sömn klämdes in och plötsligt var vi i Bankok.

Med ilfart tog vi oss genom Bankoks fantastiska flygplats. Den höga hastigheten berodde inte på att vi hade bråttom utan pga att barnen älskade sina nya väskor som gjorde ett roligt ljud när de rullades mot rullbanden. ”Rulltrappor som går helt rak” enligt Leah. Även fast klockan i Sverige nu var 00.27 var barnen på ett strålande humör och tog sig den kilometer det handlade om utan att knorra en sekund. Tvärt om så var de lyckliga som barn på julafton. Genom säkerhetskontroller gick vi med barn som nu började lära sig rutinen. Av med skorna, upp med väskan på bandet, le mot gubben i uniform, gå genom metalldetektorn, jubla över att klara sig utan att bomblarmet tjuter. I väntan på nästa plan som skulle ta oss till Sydney sprangs det runt i en transithall. Klockan var i Thailand 05.30 och soluppgången var fantastisk, konstigt nog, jag menar vi stod ju inne på en ganska steril väntsal omringad av landningbanor och flygplan. Men bristen på sol från rekordmånaden november samt glädjen av att faktiskt vara på väg kryddade väl på känslan något. Väl inne på nästa flyg insåg vi att den första etappen hade varit en åktur i ett veteranplan. Här hade vi plötsligt personliga ”nöjesanläggningar” framför oss, låg ljudnivå i kabinen och leende personal. Resan var oerhört smidig och väl framme hämtade Jonas upp oss och tog oss från den västra sidan av Sydney till den östra och deras hus i närheten av Manley. På plats!

/J

Välkommen till resebloggen!

Nu är det bara några dagar kvar innan vi ska sätta oss på planet till Sydney. Inga problem, allt är under kontroll. Väskorna är i princip packade. Alla projekt överlämnade. Växterna outsourcade. Barnens alla prylar och kläder för resan är noga planerade och framlagda. Julkorten postade och alla vaccin tagna i god ordning. Precis som det ska vara. 

Men som det hittills aldrig, aldrig varit i mitt liv. Istället är det är som det brukar - lindrig panik men glada miner. Det ska nog lösa sig till på tisdag. Det brukar det göra :-) Följ med på resan! 

/M