1/12 Dags att åka. 

Taxin tar upp hela Rudolphieklanen med massor av packning, förhoppningar och viss rädsla inför den långa flygturen. Rädsla mest för att det känns som en väldig utmaning att spänna fast två små barn i en stol i 24 timmar. Incheckningen på Arlanda var ovanligt trixig och tog sin tid. Väl inne i taxfreeområdet blev det till att småspringa till gaten och boarda med detsamma. Där rök pappas taxfree-snus. Vilken tur att det var beställt snus till slutdestinationen. Boeingen av modell 747 skulle i en första etapp ta oss till Bankok. Planet hade några år på nacken och vi fick höja rösten ordentligt bara för att överrösta vibrationer och motorvrål. Personalen var av den vänliga men bestämda sorten vilket innebar att det handlade mer om ordergivning än service. Lite likt Susanne Reuter i Yrrol. Ordning och reda –

”Får man en öl till?”

”REDAN??”

Resan gick dock smärtfritt trots att filmen syntes 22 meter bort på en urfrätt skärm från 70-talet. Batteriet i Maries dator tog slut efter 93% av barnens film. Alex kissade på sina byxor. Vi satt näst längst bak med en kräkande familj från mellanöstern bakom oss. Samt att köket inte serverade köttbullar och makaroner. Någon timmes sömn klämdes in och plötsligt var vi i Bankok.

Med ilfart tog vi oss genom Bankoks fantastiska flygplats. Den höga hastigheten berodde inte på att vi hade bråttom utan pga att barnen älskade sina nya väskor som gjorde ett roligt ljud när de rullades mot rullbanden. ”Rulltrappor som går helt rak” enligt Leah. Även fast klockan i Sverige nu var 00.27 var barnen på ett strålande humör och tog sig den kilometer det handlade om utan att knorra en sekund. Tvärt om så var de lyckliga som barn på julafton. Genom säkerhetskontroller gick vi med barn som nu började lära sig rutinen. Av med skorna, upp med väskan på bandet, le mot gubben i uniform, gå genom metalldetektorn, jubla över att klara sig utan att bomblarmet tjuter. I väntan på nästa plan som skulle ta oss till Sydney sprangs det runt i en transithall. Klockan var i Thailand 05.30 och soluppgången var fantastisk, konstigt nog, jag menar vi stod ju inne på en ganska steril väntsal omringad av landningbanor och flygplan. Men bristen på sol från rekordmånaden november samt glädjen av att faktiskt vara på väg kryddade väl på känslan något. Väl inne på nästa flyg insåg vi att den första etappen hade varit en åktur i ett veteranplan. Här hade vi plötsligt personliga ”nöjesanläggningar” framför oss, låg ljudnivå i kabinen och leende personal. Resan var oerhört smidig och väl framme hämtade Jonas upp oss och tog oss från den västra sidan av Sydney till den östra och deras hus i närheten av Manley. På plats!

/J